Livet rullar på kan man säga.  Den senaste tiden har det hänt massor, samtidigt som livet på något sätt stannat.  Eller rättare sagt, jag har stannat..  

Många mål har blivit uppnådda. Daniel har pluggat färdigt, börjat jobba och fått tillfälligt vik som förhoppningsvis blir förlängt. Daniel har även tagit körkort. Alla dessa tre saker förenklar livet massor må ja säga.  Samtidigt är det lite läskigt.  3 stora mål både han och jag haft under en längre tid är nu uppnådda och det är dags att hitta nya gemensamma mål. Jag är så otroligt stolt över Daniel å vaknar varje dag med en tacksamhet över att livet blivit såhär!  

Samtidigt som detta händer sker oxå något med mig. Jag börjar sakta tappa kontrollen över saker som jag bör ha kontroll på, mitt minne börjar svika mig och jag börjar bli totalt ostabil i mitt mående. För att göra en lång historia under en lång period kort så slutar det iaf med att jag blir sjukskriven med diagnosen utmattningssymtom. För mig är detta fortfarande ganska nytt och jag har väl helt ärligt inte alls accepterat detta ännu.  Jag har alltid orkat o jag har alltid kunnat knuffa bort tankar och känslor som ja inte vill ta tag i.  Detta går inte riktigt göra längre.  Sen är sanningen den att jag skäms massor för att jag låtit det gå såhär långt.  Jag har sett varningssignaler länge men ändå kör man bara på.  Svårt att förklara men att vara så svag att man inte klarar vardagen längre är så långt bort från den synen jag har på mig själv.  Det dåliga samvetet äter upp mig totalt och samvetet och känslan av att vara otillräcklig är väl egentligen grunden till att jag ens blev sjukskriven.  Att komma hem från jobbet och inte ha orken kvar att faktiskt vara mamma åt den finaste människan på jorden, att ha dåligt samvete för att man bara vill ligga i sängen på sina lediga dagar istället för att hitta på något. De dagarna man tar för sig att faktiskt göra något går man å tänker " är de inte kväll snart så jag får lägga mig i soffan eller i sängen utan att behöva ta ansvar för något ".  Det låter hemskt å jag som sagt känner mig kass. Men både jag å Julia är så lyckligt lottade att ha Daniel i vårt liv. Han bär upp mig å han jobbar hårt så Julia inte behöver lida för att jag har kraschat.  Jag har såklart försökt så gott det går att förklara för Julia hur läget ser ut just nu å även i detta är hon världens finaste.. 

Sen är det inte så att det egentligen arbetet eller jobbet som fått mig att krascha, det är liksom livet.  Men livet kan man inte sjukskrivas ifrån på samma sätt som jobbet. Sen är de omöjligt att gå till ett jobb där jag ska hjälpa å stötta underbara människor i rätt riktning när jag tappat bort min egna väg. Första målet är just nu att försöka orka med och klara av vardagen med allt var det innebär. Allt är så blandat på något sätt, ena dagen fungerar allt hur bra som helst medan jag andra dagar bryter ihop och inte kan sluta gråta typ . Visa dagar längtar jag efter att få åka å jobba å visa dagar vill jag bara sova..  

Som sagt livet rullar men jag har stannat.  

Inte nog med min sjukskrivning så har även Julia varit sjuk i tre veckor nu. Allt ifrån magsjuka till feber å förkylning. Hon börjar nu bli piggare och har i dag ätit vid alla måltider för första gången under dessa veckor.  Behöver jag säga mer än att stor sömnbrist hos oss alla tre råder här hemma..  Förhoppningsvis släpper hennes envisa hosta snart och hon kan få gå till dagis å leka med alla sina kompisar,  hon börjar bli lagom trött på mig just nu.  

Jag fick feber i natt och känner att en förkylning är på g i min kropp.  Helt ärligt vet jag inte hur jag ska orka alla sjukdomar och under december månad har vi verkligen fått testa hur mycket vi klarar av psykiskt.  Men med en dag i taget så ska vi ta oss upp igen. 

Jag passar på att tacka alla fina människor i min omgivning. Alla ni som bara kollar om ni kan göra något åt mig å alla ni som bara hör av er för att kolla hur jag mår.  Det är inte säkert att jag varje gång kommer ha kraft till att säga sanningen men jag ska försöka.  Jag har lärt mig att jag inte tjänar på att stänga människor ute. 

Detta inlägg är inte alls för att få sympati på något sätt,  utan mer för att genom att skriva detta vaknar jag själv. Jag kommer tvingas att acceptera detta och jag ska sluta skämmas och jag måste sluta se detta som ett misslyckande..  min blogg är mitt bollplank och bloggen kommer hjälpa mig med detta.  

Ta hand om er där ute!  Ni är viktigast i ert liv!  

//E