stöd när det är som viktigast!
Det var verkligen längesen jag skrev ett inlägg som samtidigt gör att jag tömmer mitt huvud. detta märks oxå för jag sover dåligt och jag får så svårt att sortera mina tankar.. jag läser mycket nyheter, diskussioner på sociala medier mm och jag får så ofta en längtan till att skriva samtidigt som att det tar lite tid att faktiskt skriva ett läsvärt inlägg. nu kliar det i fingrarna å nu har jag beslutsångest om vad jag ska skriva om. men härom dagen fick jag en fråga " hur gjorde ni när ni gick ut med Daniels bakgrund osv för dina nära osv " hon ville veta hur jag och Daniel gjorde för att få det stödet vi har.. för mig är detta en svår fråga att svara på. först och främst så var de ju så att när jag och Daniel blev vänner för ett par år sedan var han väldigt delaktig i mitt liv direkt och redan då fick mina nära veta Daniels historia, i detta ögonblick var Daniel fortfarande aktiv missbrukare men han hade då perioder som va lugna å en del som innehöll mycket droger. när dagen kom då vi faktisk kom fram till att vi ville satsa på oss och pratade jag med min mamma, hon sa väl det som alla i detta läge ville höra. hon sa att alla människor är värda en chans och att man inte kan drömma någon efter de förflutna..när jag pratade med pappa så sa han typ lika dant och att vi skulle ta de lugnt och att jag skulle vara försiktig så jag inte blev Sårad. sen var de ju ingen som viste att Daniel 3 veckor efter detta skulle flytta hem till mig. det kom ju hastigt för oss alla :)jag kan ju ärligt säga att utan allt stöd från mina nära å kära hade vi nog aldrig vart tsm idag. när jag o Daniel en gång var som mest Osams, Daniel var i Kalmar och jag var här hemma gick det så pass långt att jag packade ihop alla Daniels saker hemma och var beredd på att köra dom till hans pappa på Öland pratade jag med min pappa, han fick mig att lugna ner mig. han fick mig att be Daniel att komma hem så att vi kunde prata om de som hänt. hade de inte varit för de telefonsamtalet med pappa å att jag bad Daniel komma hem hade vårt liv inte sätt ut såhär.. stödet är enormt viktigt, jag brukar säga att personer i min närhet behöver inte tycka om valet jag gjort, men ska dom vara kvar nära mig ska dom acceptera mitt val. och vill dom vara me o dela min lycka får dom fan oxå ställa upp vid olycka..
Detta stöd blev oxå väldigt viktigt för oss när Daniel förra sommaren behövde åka Iväg i en månad. Vi behövde då stödet för att Daniel skulle känna sig välkommen o jag behövde stödet för att försöka få ihop den sommaren med jobb o barnvakt. Som sagt allt stöd vi har är super viktigt.
Jag pratade med min pappa i fredags om detta, min älskade pappa är väldigt klok. Efter en tids prat om detta sa han, : man kan inte vara arg på någon för att den har knarkat, man kan inte vara arg för att någon har hepatit. De man kan göra är att glädjas av att personen inte knarkar längre.
Sen har vi ju Daniels familj som oxå är ett stort stöd för oss båda! O även hos dom känner jag att jag skulle kunna ringa när de är något och jag skulle få stöd.
Jag tror att mina nära litar så pass mycket på mig så dom vet jag aldrig skulle röra droger även om jag hade det framför mig, och därför har den oron aldrig funnits hos varken pappa eller mamma. Sen är det ju så att jag har haft vissa krav på både mig och Daniel för att detta skulle fungera. Mer om det i ett annat inlägg. :)
Tack alla fina personer för allt stöd, jag blir ledsen när jag vet att de finns andra i samma typ av relationer som saknar stöd, å detta är endast för att folk väljer att etiketten "knarkare" ska sitta kvar! Tänk om alla bara kunde förstå att även en "knarkare" är människor!
Ha en fin söndag mina vänner!
// E
