Efter mötet med soc å när jag å Daniel pratat så beslutades det att Daniel skulle få åka iväg till familjehemmet där Daniel började sin resa , vi viste inte riktigt hur länge de skulle bli men ca 1 månad .  Där skulle Daniel få hjälp med att äta in sig på medicinen å få en hjälpande hand med sitt mående , plus att jag å Daniel var ju i botten och behövde verkligen komma ifrån varandra för att sen bryta alla mönster å komma tillbaka till varandra .. 

Daniel har i dag varit borta i ca 2 veckor , de går inte en ända dag utan att ja saknar min andra hälft . 

 

Daniel och jag har kommit en bra bit på vägen mot ett bättre förhållande, resan är lång såklart men varje steg framåt är iaf mot de bättre ! Daniel har oxå kommit in i sin medicin å ser att den gör skillnad när man gör allt rätt å han känner sig mycket mer stabilare , vilket är super skönt ! 

 

När Daniel åkte här ifrån var ja mest arg på honom, jag var besviken och jag kände mig på något sätt lämnad , vissa av dessa känslor va inte rätt av mig att känna men de va mina känslor å ja kunde inte ändra på dom fast att ja försökte !  Jag var sur vid varje samtal med Daniel o inte alls rolig. Hur mycket ja försökte att va ett bra stöd så klarade ja inte de . 

i grunden var ja arg på honom för att han utsatt mig för denna process igen . Ja va besviken på saker han gjort , ja va arg för att han låtit sig själv gå ner så långt ner fast ja varnat honom om vart han var påväg , ja va besviken för att de kändes som att när ja behövde honom som mest stöd här hemma så behövde han åka iväg å jobba med sig själv. Som jag sa nyss. Mina känslor va inte alltid rätt , för de var faktiskt så att jag hade oxå varit med att förstöra de vi hade , ja hade varit med honom att komma så långt ner , och de e klart jag får vara besviken å allt men för att en förändring ska kunna ske måste man vända spegeln mot sig själv och börja där . Jag kan inte förändra någon annan än mig själv . 

 

En person skrev till mig : ja beundrar dej för ditt tålamod med daniel . 

Jag tackade så mycket . 

Men de är inte tålamod som krävs i detta . De ända som krävs är kärlek! Daniel är min kärlek å han ska inte behöva göra sin resa ensam, jag ska inte behöva gå igenom saker ensam . I ett förhållande som bygger på kärlek tar man sig igenom svårigheter och lättsamheten tillsammans , och eftersom att jag tror på oss två  i en lycklig framtid så skulle ja göra om allt igen om de skulle behövas , och man vet aldrig om de kommer behövas igen . 

 

ni får inte tro att ja går omkring å är naiv , för jag vet att många saker kan hända på denna resa , jag vet att jag å daniel aldrig kommer bli de där paret som säger : vi är aldrig osams ! För vi kommer vara osams, vi kommer bråka å diskutera . Men att kliva över varandras gränser hoppas ja att vi slipper !  Detta är Daniels första riktiga förhållande där inga droger är inblandade å inte nog med mig så har ja ju oxå julia , de är en helt ny värld och de måste få ta lite tid att vänja sig å att anpassa sig å han måste få göra sina fel . jag har levt med Julia i 3 år å jag vet exakt på hennes min va de är som är fel, jag hör på henne om hon är trött eller va de nu än är . Ja måste ge Daniel tid och rum för att lära sig läsa av henne , och jag måste lära mig lyssna på om daniel tycker att jag gör något som inte är bra. 

 

Jag ser ljust på allt som kommer komma å jag längtar tills vi är tre är hemma och kommer uppåt igen .  

 

En bild ifrån i morse när vi vaknade i husvagnen ,  skriver mer om det i morgon :). 

 

// E